Döden döden. Så började Astrid Lindgren sina samtal med sina systrar, för att de skulle få det avklarat och kunna gå vidare i samtalet. Det är kanske lite så vi gör – vi undviker att prata om döden, för den är så mörk och skrämmande och vi vill inte tänka på den. Fast vi vet att just döden är det enda vi vet kommer hända oss i framtiden.

I dag blir det inga kort, jag har ingen ork och energi till det idag. Men jag vill prata med er om döden.

Jag har levt med döden hela den här sommaren. Min mamma dog i början av juli, och i fredags var det begravning. Tiden däremellan har bara handlat om praktiska saker, som val av kista, samtal med begravningsbyrå, förfallna fakturor, rensning av ett liv i en lägenhet – osv osv. Ni som har tagit hand om någons död vet vad jag menar.

Känslorna har fått stå tillbaka lite. Det kan vara skönt att gräva ner sig i de praktiska sysslorna, de får tiden att gå och man får göra något vettigt liksom. Men känslorna kommer alltid ändå. För döden och de känslor den framkallar, kan ingen gömma sig för.

Mamma begravdes i sällskap av den närmsta familjen. På kistan stod en ram med hennes foto och jag pyntade kistan med gula kantareller. Hon älskade svampskogen – den var hennes fristad, ända tills hon blev så sjuk så hon inte längre kunde åka dit. Jag hade skrivit ett brev till henne, som jag läste under griftetalet. Ett brev som jag var osäker på om jag skulle klara att läsa högt. Under psalmen innan bad jag om hjälp och stöd, och jag fick det. Jag är så tacksam för att jag faktiskt klarade av att läsa det. Här är en del av det brevet, hela är alltför privat:

Vi älskade båda Bröderna Lejonhjärta. Jag vill tänka att du nu sitter i Nangijala och väntar på oss, precis som Jonatan satt nere vid ån och metade när Skorpan kom. Jag vet precis var du sitter.

Du sitter på en stubbe i skogen, med dina gamla gröna gummistövlar och din slitna skogsjacka. Ditt hår är flygigt och du har livet i ögonen. När vi kommer – då sitter du där på stubben och rensar en korg full av gula kantareller. Det är så jag tänker att det kommer att vara. Det är det jag önskar. Det finns inga negativa känslor kvar. Bara en sorg över att vår tid slarvades bort. Kanske du också blev förvånad över att tiden faktiskt tog slut för oss.

Jag hoppas du kommer och hälsar på, som en av Sofias duvor som kan flyga mellan himlarna hur långt som helst.

Dör jag på sjön, du ljuva
kanske en kväll
Flyger en snövit duva
hem till ditt tjäll
Då till ditt fönster ila
min själ det är
Som för en stund vill vila
i famn så kär.

Det finns så mycket jag inte fick sagt, och mycket som hon förmodligen inte heller fick säga till mig. Vår tid tog slut och det är ett jobb – inte bara för mig utan för alla i sorg – att acceptera och försonas med det som hänt.

Om en relation varit bra och enbart kärleksfull – då är sorgen ren på något sätt. I en svår och komplicerad relation, där det förekommit smärta, blir sorgen mer komplex. Då finns förutom själva sorgen och kärleken också känslor av skuld, skam och ibland också hat.

Här behöver vi prata om förlåtelse.
Förlåtelse är ett så misstolkat begrepp, man tror ofta att det handlar om att glömma och sopa under mattan. Det är svårt att förlåta någon som gjort en illa, om förlåtelsen handlar om att det som hänt helt plötsligt saknar betydelse. Att den som gjort illa ska ”komma undan med allt” och bli förlåten som om inget hänt.

Förlåtelsen handlar om dig. Bara om dig. Dina tankar och känslor kring allt som hänt. Förlåtelse innebär att ge upp hoppet om en annorlunda och bättre gårdag. Förlåta är en handling, när vi förlåtit kan vi gå vidare. Vi kan gå och vänta på att lusten att förlåta kommer, och att vi ska drabbas av något som gör oss till ”hjältar” i att förlåta. Men den känslan kommer aldrig att komma.

Genom att förlåta gör vi oss inte beroende av att den som skadat oss kommer till insikt och ber om förlåtelse. I många fall har ju den personen inte möjlighet till det heller pga av att hen dött.

När jag förlåter så kan jag tänka att jag ser klart och realistiskt på det som hänt, men slutar att älta minnet av det. Jag väljer att inte låta minnet skada mig och jag ger på riktigt upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Jag förlåter och i det så gör jag mig själv fri.

Många människor tycker att det är jobbigt att möta en människa som har sorg. Det är svårt att veta vad man ska säga och jag har märkt att det väldigt lätt blir obekvämt när någon frågar hur det är och jag svarar att det är skit för min mamma har precis dött. Jag har märkt att jag vid något tillfälle har varit försiktig – för att den andra inte ska känna sig obekväm. Varför det egentligen? Det är ju egentligen bättre att bara säga som det är, och hjälpa andra att förstå vad jag behöver just nu.

I vårt samhälle har vi med tiden skapat en distans till sorg och till dom som sörjer. Man vet inte vad man ska säga, eller försöker trösta genom att säga: Jag har också en mamma som har dött… Som att det skulle lindra någon annans sorg…
Man kanske också försöker trösta med att säga: var inte ledsen, det blir bra till slut. Du ska se att tiden läker sorgen.

Tiden läker ingen sorg. Det är vad vi gör med tiden som avgör hur läkningen går.

Var stark, är också något som sörjande får höra ibland. Var stark, för barnen, för den och den. VAR STARK. Varför ska man vara det?

Jag vet att ni är många som läser här, som är i samma situation som jag. Sorg kan handla om så mycket, det behöver inte vara så definitivt som död. Sorg är också separationer, förlust av relationer, förlust av ett älskat djur, att bli av med ett jobb, att gå i pension. Barn som flyttar, eller barn som väljer bort relationen med dig. Eller – du som väljer bort relationen med någon för ditt eget bästa. Sorgen är personlig och innehåller alla känslor. Sorg är ilska, tårar, skuld – men också skratt, goda minnen och kärlek. Tacksamhet.

Sorgen måste få ta tid. Och det finns inget rätt eller fel sätt att sörja. Jag pendlar mellan att vara ledsen, arg och också tacksam. Det kan vara förvirrande. Vissa stunder är allt som vanligt och helt plötsligt kommer en våg av sorg och sveper in. Vetskapen om att jag aldrig mer kommer prata med mamma. Vetskapen om att hon inte längre existerar i mänsklig form. Och att jag inte fick sagt det jag behövde få sagt.

Samtidigt – jag vet ju att hon är med på ett annat sätt, kanske vår relation blir sundare nu. Utan allt det som skavde och förstörde.

Jag tror att jag kanske har ett litet försprång, eftersom jag jobbar med det jag gör. Jag hjälper andra att få kontakt, jag guidar andra i tidigare liv, jag är ju också utbildad i sorg- och förlustbearbetning. Men allt det där blir oviktigt när döden kommer så nära. Någon frågade mig om jag kunde ta kontakt med mamma eftersom jag är medium. Det kan jag inte. Och jag tror inte jag ska göra det heller just nu, även om jag kunde. Det hade ju varit så enkelt, bara att koppla upp sig – vi kunde prata och säga förlåt till varandra och så var det bra med det. Men det funkar inte så.

Jag vet att min sorg kommer att vara närvarande under en lång tid. Jag kommer att lära mig att leva med den, absolut. Och jag kommer nog så småningom att kunna sortera mina känslor och kanske också använda min erfarenhet till att hjälpa andra på ett ännu bättre sätt. För jag är helt övertygad om att döden behöver vara mer närvarande i våra liv. Vi måste sluta skydda andra från vår sorg, och vi måste lära barnen vad döden är. Vi kan inte säga till barn att någon ”somnat”. Eller att farfar har gått bort. Vart gick han? När vi försöker linda in saker så uppkommer fler frågor, och vi trasslar in oss i något som egentligen är enkelt. Hårt och skoningslöst, absolut. Men enkelt. Död är död. Kroppen finns kvar, själen är någon annanstans.

Till dig som läst allt detta, och som också är i sorg vill jag säga: Låt dina känslor få finnas, alla dina känslor. Dölj dem inte av hänsyn för andras eventuella obehag. Förlåt. Ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Ge dig fri.

Till dig som tänker att det var ju trist att det inte kom kort idag, så får jag bara be dig ha tålamod. Att lägga korten tar en massa kraft, som jag inte har just nu. Men de kommer – när jag laddat mina andliga batterier igen.

Tack för att ni finns, ta hand om varandra och om du möter någon som är i sorg – om du inte vet vad du ska säga så kan du bara säga så här: Jag är så ledsen för din skull, jag vet inte alls vad jag ska säga men jag finns här när du behöver mig.

Ofta räcker det. Jag har fått så många fina meddelanden och kommentarer, en del handlar såklart om goda och välmenande råd om hur sorg går till och hur jag kommer må. Andra handlar om ren kärlek och en önskan om att få vara ett stöd för mig, oavsett vad det stödet kan innebära.

All kärlek,
namaste