Känner ni det också – en känsla av hopplöshet inför allt elände som händer just nu? Barn mördas och mördar, oskyldiga blir offer i andras konflikter och otryggheten liksom sprider sig, som skuggorna vid solens nedgång. Det är lätt att ge upp, att bara blunda och vända sig bort. Och det kanske funkar, så länge
Hej allihop – nu är jag tillbaka från min semester! Jag har njutit i Grekland i två veckor och det har varit så skönt. Så avkopplande och jag har verkligen känt att jag kunnat vila och samla ihop den kraft och energi som jag förlorade i somras när mamma dog. Ni som följt mig länge
Många av er som läser här är förmodligen som jag mediala och/eller andligt intresserade. Många av er känner energier och kan känna närvaro – eller hur? En del av er har säkert också erfarenhet av det jag skriver om idag. Under tiden som gått sedan min mamma dog så har jag fått en hel del
Går du DIN väg? Eller går du den vägen som andra förväntar sig att du ska gå? Hur vet man vilken väg som är den rätta i livet och hur hittar man rätt i de förvirrande korsningarna och vägskälen som vi ibland hamnar i? Hur i all världen kan man veta – höger eller vänster?
Jag vet inte riktigt vad som händer just nu – det känns som om hela världen drabbats av någon negativ energi som gör att det verkar svårt att vara trevlig och snäll mot andra människor. I min stad är det skjutningar allt för ofta, krig rasar, kvällstidningarna skriver en massa dumheter om människor – och
Det känns som om det har regnat konstant sedan mamma dog. Det har det ju inte men känslan är sån. Som att sommaren tog slut då. Det är ju så med sorg, att det känns som att allt stannar, medan världen bara fortsätter som om inget hänt. När människor runtomkring sagt sitt “beklagar sorgen” och
Döden döden. Så började Astrid Lindgren sina samtal med sina systrar, för att de skulle få det avklarat och kunna gå vidare i samtalet. Det är kanske lite så vi gör – vi undviker att prata om döden, för den är så mörk och skrämmande och vi vill inte tänka på den. Fast vi vet
Ännu en vecka har gått. Hela den här sommaren har handlat om död för mig och jag känner mig tröttare nu än innan semestern. Man kan ju säga att mamma prickade in sin död bra, min första semestervecka – för det är sannerligen ett heltidsjobb att ta hand om ett dödsfall. Allt från det praktiska
Jag har ingen mamma längre. Det är därför det varit tyst här ett tag. När någon dör behöver man stanna upp. Sluta ge till andra och ta hand om sig själv och sina närmaste. Det håller jag på med fortfarande men känner att jag ändå vill ta små steg mot ett normalt liv igen. Hela
Tack, fina ni som hörde av er bara för att kolla läget förra veckan. Jag vet att det är många som väntar på söndagskorten och tro mig när jag säger att jag inte hoppar över dem med lätthet. Idag skulle jag själv behöva kort, och jag har inget vidare mycket att ge. Döden är väldigt
