Idag blir det inga kort – det blir tankar istället. I veckan som varit fick jag veta att en vän sedan många många år valt att ta sitt liv. På ett väldigt definitivt och slutgiltigt sätt. Inte ett rop på hjälp alls, utan ett medvetet val att inte leva längre. Mitt i livet, med barn i tonåren, ett osynligt mörker inuti som jag tror få såg och hade kännedom om.
Att jobba som medium och regressionsterapeut är ju att ständigt befinna sig i döds-branschen. Döden är ständigt närvarande, i alla möten med både synliga och osynliga klienter. Man kan tycka att man skulle vänja sig – att döden liksom hör till och att man borde vara van. Och absolut – att arbeta med hypnos och tidigare liv förutsätter ju att vi föds och dör i ett ständigt kretslopp. Men när det händer nära, någon som man känner och tycker om – då blir jag bara Sara.
Det är så mycket med den här händelsen som gör mig ledsen. Främst är jag ledsen för hans barn, hans familj, hans närmsta. När någon väljer att avsluta sitt liv så föds så många frågor. Det föds så mycket självrannsakan och ofta skuldkänslor. Vad hade man kunnat göra? Varför förstod jag inte? Hur kunde jag ha stoppat det som hände? Frågor som ingen har svar på och frågor som ingen egentligen ska behöva ställa. För vi kan inte alltid hjälpa den som är full av mörker. Vi kan inte alltid förstå hur någon kan välja döden före livet. Jag har haft en del klienter som fått besök av någon som tagit sitt liv – det är ofta väldigt läkande och känslosamt när klienten får höra att det inte hade funnits något de kunde gjort annorlunda. När de förstår att det inte går att hjälpa den som inte är mottaglig för hjälp och stöd.
Det är också svårt att acceptera att döden är ett valbart alternativ. En människa som är jättegammal har levt ett helt liv – döden är helt naturlig och väntad. Både personen och de anhöriga vet att döden är oundviklig. Ibland är den också välkommen. Det är när döden väljs istället för livet som vi blir så ofantligt förkrossade. När vi förstår att de runt personen inte räckte till för att viljan att leva skulle segra. Hur mycket kärlek och liv det än fanns.
Vi är så rädda för döden, som om det vore något vi kunde tiga ihjäl och något vi kan gömma oss för. Vi vet inte hur vi närmar oss människor i sorg – för vi är så rädda att klanta oss och säga något dumt.
Vi håller barn borta från sorg och döden – och vi säger till dem att den som dött har somnat in, gått bort eller åkt upp i himlen. Vi tar bort viktig kunskap från dem, och håller dem ”skyddade” från begravningar och liknande situationer. Hur ska barn förstå att exempel en farfar gått bort? Vart gick han? När kommer han hem? Eller att farmor somnat in – jag vet barn som är livrädda för att somna – vem vill somna om man aldrig vaknar igen?
Och vi vuxna försöker förhålla oss till klyschor som vi lärt oss. Tiden läker alla sår, nu lider hen inte längre osv. Vi tror att vi ska lämna den som sörjer ifred, att sörja klart. Men sorgen är en ständig kompanjon, när man förlorat någon som var älskad. Sorg är inte en specifik känsla – sorg är alla känslor. Att vara i sorg är att vara ledsen, arg, tacksam, förtvivlad, glad, rädd – alla känslor. Det är ok att vara jättearg på någon som tagit sitt liv. Det är ok att inte vara det. Det finns inget sätt som är rätt eller fel när det kommer till sorg. De som är runt någon som sörjer behöver veta det, och vara beredd på det.
Har ni varit på begravning någon gång? Det kan vara otroligt sorgligt under själva akten, men glatt och trevligt på fikat efteråt. Sorgen innehåller allt det. Tårar och bottenlös ledsenhet, men också skratt och minnen från glada stunder. Det måste få vara så, annars skulle vi gå under.
Just nu har jag svårt att se något glatt, men jag vet att det kommer. Sorg bleknar men är alltid sorg. Det som är viktigt är att de som finns runt de närmast anhöriga inte backar utan att de kliver in och stör. Fråga inte om du kan göra något för dem – fråga VAD som är viktigast att du gör just nu. Laga mat, se till att de äter och duschar. Håll dem, krama om det behövs. Säg inte att tiden läker sår för det är inte sant. Tiden är ingenting, den kan inte läka något alls. Det är vad vi gör med tiden som betyder något.
Sorg måste få vara närvarande, öppen, verklig. Att stänga in sorg och mörker skapar bara mer sorg och mörker. Vi måste våga prata om att känna sig ledsen och att inte må bra. Det finns alltid något ljus någonstans, och genom att prata med andra kan den lilla ljusglimten bli synlig och få växa. Backa inte från någon som mår dåligt. Ställ frågor, var jobbig, försök förstå även om det är svårt. Om det värsta ändå händer så var i vetskapen att du gjorde det du kunde. Det finns ingen skuld.
Döden är mörk och skrämmande för många, och våra egon är livrädda för den. Vi är rädda för att förlora det vi har, för att lämna dom vi älskar. Själen dör inte och även om jag vet i hela min kropp och själ att det här livet inte är det enda jag har – så har min väns död skakat om mig rejält. Det finns så mycket i det här livet som jag bara går och väntar på – ibland glömmer jag bort att leva i nuet. Tror att ni kan förstå precis.
Idag när jag sitter här i mitt kök, dricker kaffe och ser solen gå upp så känner jag sorg och tacksamhet. Två känslor som tillsammans skapar ytterligare en känsla – melankoli.
Det här blev ett annorlunda söndagsinlägg men jag hoppas att ni ändå orkat läsa det. Döden är det enda vi kan vara säkra på att vi kommer att få uppleva och när jag utbildade mig till handledare i sorg- och förlustbearbetning fick jag så många nya tankar kring sorg och hur vi hanterar den i det samhälle vi lever i just nu. Skriv gärna en kommentar om hur ni känner kring döden och sorg.
Tack för att du läst, lev i nuet, ta hand om varandra.
Namaste
Att våga prata om död och sorg och våra känslor kring det är det vi behöver göra.Det är så mycket tabu kring döden.Min pappa dog för en månad sen, 93 år.Han hade levt klart.När jag pratar om döden och fäller en tår så märker jag att omgivningen tycker att jag är obekväm. Och de som väljer att sluta sina liv, det sopas under mattan.Sorgligt att det inte går att prata om det som är en del av livet.
Vet precis hur du menar – det blir obekvämt för att sorgen skapar sån otrolig osäkerhet. Du har helt rätt – vi behöver prata mer om det och det är många som verkligen skulle behöva ventilera sina tankar och känslor. Stor kram till dig <3
Att mista någon som man håller av känns så overkligt man vill inte ta in det riktigt
När jag går på någons begravning så läser jag alltid något för dem
En fin vers och ett fint kort som jag lämnar på kistan de är så jag bearbetar min sorg
Min son hade en kompis som blev sjuk o gick bort bara 25 år
När jag träffade hans mamma så gick jag fram o beklaga sorgen
Hon blev rörd och sa att du är en av dom få som gjort det
Bara att finnas för någon är viktigt
Beklagar verkligen sorgen ❤️
Så viktigt det du gjorde, att våga närma sig sorgen. Tack för din omtanke – kram till dig <3
Så otroligt bra skrivet. Tack!
Tack <3
Så fint skrivet.
Hur vi uttrycker oss kring döden inför barnen är så viktigt, min son (då 2 år)trodde jag hade dött första gången jag flög flygplan för jag skulle ju upp till himlen. Innan han fick förklarat att jag kommer tillbaka.
Jag funderar också på uttrycket ”väljer att ta sitt liv”, jag tror inte att det är någons val utan hen ser det som den enda utvägen.
Massa kärlek till er som behöver hantera detta just nu, jag beklagar ❤️
Ja, så kanske det är… för om man ändå hade valet skulle nog de flesta välja livet. Klok tanke – tack <3
Jag kan känna din förtvivlan när jag läser dina tankar.
Egentligen är ord ganska meningslösa för den som drabbas av döden på detta sätt – men kärlek och att bry sej om och våga vara närvarande , betyder desto mera.
Jag kom i kontakt med ”Martinus Kosmologi” för ca 35 år sedan och hans beskrivning av döden har hjälpt mej mycket i livet.
Han förklarar att när vi ”dör” här på det fysiska planet,så ”föds” vi till dom Andliga Världarna,precis som när vi välkomnar ett barn som föds hit till det fysiska planet,så lämnar det dom Andliga Världarna.
Ett evigt kretslopp – vi har ju dött ett oräkneligt antal gånger, men det minns vi ju inte!
Detta är kanske en klen tröst för den som lever mitt uppe i det svåra, men desto viktigare är det ,att våga prata om döden.
Att sörja och sakna hör till livet här på jorden,men att hjälpa kärleksfullt kan vara en början till att ta udden av rädslan för döden.
Kramar till dej och alla som har det svårt! 🙏
Tack <3 Det är ju två olika saker egentligen – att förstå kretsloppet och jag har ju samma syn som du – vi föds och dör, om och om igen. Sen kommer ju den mänskliga upplevelsen – att någon dör från oss på "fel" sätt. Den upplevelsen är nödvändig och hör till att vara människa. Jag tror som du – att våga prata om döden och se på den som en del av livet gör att det blir mindre skrämmande. Kram!
Hej fina du
För lite mer än två år sedan hittade jag min sambo & våra döttrars far död.
Tagit sitt liv på ett brutalt sätt.
Möjligt en olycka, men inom oss så vi vi, tjejerna & jag har samma syn på händelse.
Omgivningen väljer ”olycka” ibland, lättare att hantera.
Från ingenstans kände vi, en person som aldrig klagade utan ”det löser sig” sa Andreas så fort det va något.
Men Andreas hade ett ”mörker” inom sig & säkert funnits där sedan han va liten.
Fast till slut växte det och han klarade inte av livet.
Den sista tiden märkte vi förändringen men trodde det va stress mm.
Vi lämnas med skuld, varför & förtvivlan. Och även hantera vardag & omgivningen.
Det är tufft men vill tänka att det va meningen även om det inte va illa ment, om du förstår vad jag menar.
Andreas älskade dina döttrar & skulle aldrig medvetet såra.
Fast mörkret vann & vi väljer att se på Andreas med kärlek & ljus, vi förlåter & hoppas att vi är förlåtna av Andreas.
Att nu efter tiden som gått se på ”vår nya familje konsultation” gör mig tacksam ❤️
Är stolt över mina tjejer & mig själv.
Vi saknar varje dag & frågar oss ofta varför….. Men vi lever & vi har varandra 🙏🏻
Genom sorg & svårigheter lär vi oss om livet & oss själva. Det gör ont, absolut!
Men känslan av tacksamheten över livet är starkare än att förlora sig i sorg, bitterhet & varför.
Ta hand om dig & all kärlek till dig ❤️
Åsa, vilken fruktansvärd händelse för dig och barnen – jag skickar all kärlek jag förmår till er <3
Och jag blir hoppfull när jag läser din kommentar – för det är precis så jag vill tänka. Jag gör inte det alltid, men försöker. Tack för din kommentar – och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni är ok. Största kramen!
Så bra skrivet, har själv upplevt detta o jag vet varför, just då var sorgen störst, som senare förstod att kroppen o själen sa ifrån, det var bäst ändå men svårt i stunden, 🙏🌹🌝🍃
Ja – det är svårt – och även om man till slut kan förstå så är ju sorgen närvarande ändå. Hoppas du är ok – stor kram till dig <3
Det var fint att läsa din betraktelse om döden. Jag har inte tänkt så mycket på döden förrän nu.
Jag är i djup sorg efter att min man sedan 30 år dog i somras. Han insjuknade plötsligt och dog efter en kort tid i svår cancersjukdom på vår äldste sons 15-årsdag.
Min man blev bara 55 år. Han ville leva med mig och sönerna och se dem växa upp. Han ville inte prata med mig och barnen om det oundvikliga och jag våga inte säga något för att inte släcka hans hopp och kraft. Vi trodde och hoppades in i det sista om att få mer tid. Han tog sina sista andetag när vi kom till sjukhuset med tårta, paket och ballonger. Vi skulle fira sonens födelsedag tillsammans.
Vi är nu helt vilsna utan honom och saknaden är olidlig.
Jag kan forfarande inte förstå att det är sant att detta oerhörda hänt. Att han, en kraftfull man tynade bort i plågor och nu är bara är borta. Jag har så många existentiella frågor. Var är han? Hans själ är någonstans, jag känner det, men var?
Jag har en känsla av livets enorma mysterium liksom jag kände när våra söner föddes. Livets under. Var kommer denna person ifrån? Var har han varit innan han kom till oss? Var är min man, barnens pappa? Vi vill bara ha honom hos oss. Jag har så mycket frågor jag inte ställde till honom. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan honom. Framtiden är bortraderat.
Jag hoppades på att tiden kanske skulle kunna mildra men utifrån din text är tiden i sig ingen lösning. Vad har du för råd till mig? Jag famlar efter hjälp för att få veta att han är omsluten av kärlek och ljus. Jag måste veta att han är på en bra plats.
Först av allt – jag är SÅ ledsen för er skull, jag är ju i samma ålder och har varit gift mer än 30 år så jag kan verkligen relatera till känslan du beskriver även om jag såklart inte kan förstå fullt ut. Allas upplevelse av sorg är ju olika och jag vet att det aldrig gör nytta när någon försöker vara deltagande med att säga att ”jag vet hur det känns för jag har också xxx som har gått bort”.
Vad jag menar med tiden är att vi ibland har för stor tilltro till den, och tänker att tiden i sig kommer att göra att allt känns bättre eller att sorgen ”går över”. Det fungerar ju inte så – det kan gå tio år och inte hända något, eller det kan gå tio år och man kan hitta vägar fram för att ändå leva sitt liv. Det är klart att tiden mildrar och sorgen bleknar – men vad jag menar är att det är viktigt vad vi fyller tiden med. Om vi fyller den med inget så händer inget, om vi fyller den med innehåll så får vi innehåll i det liv vi ändå har kvar och måste leva utan den vi saknar. Tiden är ju något som egentligen inte finns, det har människan hittat på för att få ordning. Det som finns är det eviga kretsloppet av dagar och nätter, årstider, och livet och döden. Andra kulturer har så mycket mer naturlig relation till detta, vi har i västvärlden liksom raderat döden ur våra liv, sopar under mattan och låter bli att prata om den och vi lever framför allt inte bredvid den som vi skulle behöva göra för att hitta en mer sund relation till den. Så när jag skriver att tiden inte finns, att den inte gör något – så menar jag att tiden själv inte skapar något – det är våra handlingar och tankar som skapar förändringar.
Jag har ju en andlig syn på livet och döden, jag har fått så många bevis för att döden i sig inte är slutet förutom slutet på livet som människa just nu på jorden, i detta livet. Jag är övertygad om att själen lever och att vi får nya liv när vi är redo. Jag tror också att vi kan möta samma själar under flera liv. Att vi har följeslagare genom liven, kanske det vi kallar själsfrände eller vad man väljer att kalla det för. Det för mig är en tröst.
Jag vet inte vilka råd som skulle hjälpa dig just nu. Jag skulle vilja säga till dig att din man inte är borta, han är bara inte här längre. Om det var tvärtom – hur skulle du önska att han levde sitt fortsatta liv? Vill han kanske detsamma för dig och barnen?
Ibland känner vi av de vi saknar, i energin, i en sång, i något vardagligt eller rent magiskt.
Slutligen – han är omsluten av kärlek och ljus, det är det som finns och är mellan liven. Vi blir aldrig borttappade eller glömda – vi är ofantligt älskade och omhändertagna – när vi lever som människor och däremellan. Att han är på en bra plats – det är helt säkert.
Jag har svårt att avsluta den här kommentaren för det är så mycket jag skulle vilja säga till dig – jag hoppas att du hittar svaren du söker och att du får den kraft du behöver för att komma vidare. All min kärlek till dig och världens största kram. Du klarar detta <3
Så fina tankar. Läste med största behållning.
Kramar till dig.
Tack snälla – vad glad jag blev av din kommentar <3 Kram!