Ja, var börjar jag – det började för så länge sen..

I mitt vanliga liv har jag under många år arbetat med barn och unga. Bland annat har jag arbetat med en utbildning, där en del i den är att åka till Polen och besöka Auschwitz/Birkenau. Jag har varit i lägren ett tiotal gånger med olika grupper av unga och vuxna.

Det är en fruktansvärd plats, där luften är tjock av sorg. Allt som växer där har vuxit ur aska från de drygt en miljon människor som dog där.

Vid ett tillfälle för några år sedan, tror att det var under de åren jag gick min mediumutbildning – så la jag händerna mot väggen i gaskammaren. Det var första och enda gången jag gjorde det. Så många ansikten flimrade förbi och när vi skulle åka tillbaka till Krakow, hade jag med mig en kvinna i bussen – som letade efter sina två barn. Jag såg henne så tydligt, och jag såg barnen också – som om de letade efter varandra på olika frekvenser. I mitt inre sa jag till kvinnan – men dom är ju där, precis framför dig!

Till slut såg jag dem, hand i hand gå mot ljuset. Det var en oerhört stark upplevelse och jag tänkte ofta på den. Jag tänkte ofta på kvinnan som jag mött i lägren, hon – som dog där och tappade bort sina barn.

I Vedic Art-kursen jag berättade om i mitt förra inlägg fick jag till mig den här bilden.. När jag vaknade på morgonen den sista kursdagen så visste jag bara att jag skulle måla den tavlan och den skulle heta “Liesl´s gate”

Jag har under många år ibland känt mig osunt intresserad av förintelsen. Jag avskyr krig, har noll intresse för världskrig eller krigshistoria. Kollar aldrig på krigsa-filmer. Bara om de handlar om förintelsen. Jag har sett Schindlers List säkert tio gånger… Jag har sedan händelsen med kvinnan i lägren känt någon form av koppling dit. Jag har känt en koppling till förintelsen och till det judiska folket och deras historia. Utan att förstå riktigt varför. Förrän nu.

Under min tidigare-liv-utbildning, den sista kurshelgen då vi skulle lära oss hypnosen för tidigare-liv-terapi skulle vi träna på varandra. Jag parades ihop med en kurskompis, Mia. Hon skulle vara terapeut och jag var klient.

Jag la mig på bänken och Mia förde ner mig i hypnos. Det här var alltså min allra första upplevelse av tidigare liv. Jag hade nog en förhoppning om att jag kanske skulle få någon förklaring på mina funderingar. Men som det är – det är inte klienten som väljer ut vilket liv man ska uppleva. Det liv man får till sig är det liv som kan vara till mest nytta just nu – i det liv man lever just nu.

När jag satte ner mina fötter i mitt tidigare liv hade jag klackskor och dräkt. Jag befann mig på en gata i Paris och jag hade bråttom. Jag såg människor, hästar och vagnar, bilar och det var kallt men soligt. Jag bar på ett paket.

I nästa minne befann jag mig i en källare, gömd. Jag hade två barn där med mig och vi var rädda och hungriga. Soldater kom och hittade oss och jag såg ett tåg.

Och sen dog jag, i en gaskammare i Birkenau. Mia berättade efteråt att jag grät och skrek under dödsögonblicket. Jag minns inte det, jag minns bara känslan av trängsel, känslan av panik att inte kunna andas. Värst av allt var känslan av att jag tappade taget om mina barn. Där, i paniken, tappade jag taget om deras händer…

Det var första gången för mig, och första gången för Mia. Vi var båda väldigt omtumlade och ledsna efteråt. Minnet som väcktes finns kvar i mig, som ett minne som vilket som helst nu. Jag fick en massa svar, men jag fick också en massa nya frågor som jag inte hade några svar på.

Vem var jag? Var mitt namn Liesl? Vad hände med barnen? Varför hade jag bråttom och jag kunde inte släppa tanken på det där paketet. Eftersom både jag och Mia var nybörjare, så visste varken hon eller jag riktigt vad hon skulle frågat efter. Inte heller kunde hon från början ana vad som skulle hända. Inte jag heller.

Efter en tid, när jag kände att jag inte kunde släppa detta riktigt, bokade jag en tid hos en kvinna som gått samma utbildning – fast för många år sedan. Jag hade hört mycket bra om henne och mailade och frågade om hon trodde att hon skulle kunna ta mig tillbaka till ett redan upplevt liv. Hon svarade att hon aldrig gjort det – men att det förmodligen skulle funka.

Vad som hände då – det berättar jag i nästa inlägg <3

Jag kände att jag genom detta fick en massa svar, framför allt svar på varför jag känt så mycket för just förintelsen och det judiska folkets historia och situation idag. Jag förstår nu, att jag inte är sjuk i huvudet, som ibland frossar i filmer om förintelsen och Auschwitz. Det finns en förklaring i mitt förra liv. Och det skulle klarna ännu mer…