Många medium kan berätta om att de alltid haft kontakt med andra sidan, sedan de var barn. Jag vet inte riktigt om det var så för mig. Första gången jag verkligen kände av energier var när jag sommarjobbade på en hembygdsgård som guide i ett gammalt hus. Jag var kanske 16 år och skulle guida turister i det gamla boningshuset. Klädd som förr i tiden gick jag runt i huset på dagarna – det var inte många turister som kom. Efter några dagar började jag känna mig iakktagen – och till slut satt jag utanför huset när det var tomt. Jag vågade helt enkelt inte vara därinne.

2011 flyttade vi till en helt ny lägenhet, så lyxigt att få bo där ingen hade bott innan! Efter ett par år började jag känna mig lite olustig hemma. Jag såg gestalter i ögonvrån, jag kände mig iakttagen och en kväll såg jag vad jag trodde var dottern komma mot mig i hallen när jag var på väg in i badrummet. Jag frågade vad hon ville, men fick inget svar. Jag tittade ut i hallen – ingen där. Dottern låg i sin säng och kollade på film – med stängd dörr.

Jag sa inget till någon i familjen, men till slut sa jag till dottern (som är som jag) att jag upplevde att vi inte var ensamma hemma. Hon svarade: Jag vet, han är i mitt rum på nätterna.

Och hon beskrev en man, och jag beskrev en man – på exakt samma sätt. Efter det blev det värre, till slut vågade jag inte vara ensam hemma ens dagtid. Jag vågade inte gå på toa på nätterna. Jag ringde ett medium som hjälpte oss att kommunicera med den här mannen, som efter det slutade störa oss. Han berättade att han följt mig hem en dag, och gillat oss. Han trivdes inne hos dottern och var särskilt förtjust i ett citat från en bok som hon hade på sin byrå. Citatet var tryckt på locket till en kartong (från ett pressutskick) Jag gick ner med den kartongen till soprummet samma kväll 😉

Det var då, i samband med den här händelsen som jag såg en annons om en mediumutbildning och jag bara kände att jag var tvungen att söka. Jag gjorde det, fast jag egentligen inte kunde något alls. Efter intagningsproven och intervjun satt jag på tåget hem och tänkte att: ja, jag försökte i alla fall. Jag var helt säker på att jag skulle få ett nej.

2014 började jag min resa tillsammans med underbara människor, Vendela Cederholm och Lottie Wahlin. Jag är evigt tacksam över att de gav mig chansen, att de trodde på mig så pass mycket så att jag själv gjorde det.

Den här mannen, som var hemma hos oss – han kom tillbaka en gång, via en klasskompis på Akademin. En gång när vi övade på varandra kom han igenom och sa exakt samma sak han sagt till mig tidigare. Jag är så tacksam för att han puttade mig i rätt riktning – för utan honom skulle jag inte vara där jag är idag. Andevärlden kan verkligen göra skillnad för de val vi gör, för de vägar vi väljer att gå fast vi inte tänkte det först.

Alla har sin andliga resa, det här var början på min <3